"DE HAR THE LOOK, HELT ENKELT"
Per Gessle om varför han började älska bilar
Allt började när jag var liten och fick se bilderna på John Lennons psykedeliskt målade Rolls-Royce. Snacka om inspiration - en sådan ville man ju ha. Men just då fick jag nöja mig med att samla på Corgi Toys-leksaksbilar och bygga upp Scalextric-bilbanan med min storebror Bengt. Några år senare blev det naturligt att följa alla svenska racingstjärnor: Joakim Bonnier, Reine Wisell och såklart Ronnie Peterson. Vilken fantastisk förare. Jackie Stewart och James Hunt var också hjältar. Och pappa tog med mig till Falkenbergs motorbana, där vi såg Picko Troberg ge järnet i en Lotus. Det var stort.
Min första bil var mammas och pappas orange Passat som jag fick köpa för 5000 spänn när jag var 18. Vi kallade den för "Hjalmar" eftersom nummerskylten var HJA 450. Inte vidare sexigt. Den gick en himla massa mil fram och tillbaka till Harplinge, där Gyllene Tider hade sin replokal. Nästa bil var en svart och sedan en grön Golf GTI, när bandet slagit igenom och vi blev sponsrade av Volkswagen 1981. Men det var inte förrän 1992 som jag köpte den första riktigt coola bilen - en Mercedes SL600. Jag hade tjänat pengar med Roxette och min blivande fru Åsa och jag valde mellan Mercedes och BMW, men tyckte till slut bättre om Mercan - som var en cab också. Det var första året de gjorde V12:or och de tillverkade ganska få av den modellen, vilket förstås var extra kul.
Fast det som gjorde att jag så tidigt älskade det här med bilar var inte själva tekniken. Jag skaffade aldrig moppe och hade noll intresse av att meka med motorer - jag har ingen aning om hur sådant funkar. Det var estetiken som lockade. Designen - allt det som bilarna stod för. Ferrari Dinon som Tony Curtis körde i "Snobbar som jobbar". James Bonds Aston Martin DB5. Helgonets Volvo P1800. Jaguar E-Type. 0j, vilken vacker bil. Kolla in ekerfälgarna.
Man kan väl jämföra det med mitt intresse för gitarrer. De är unika och extremt vackra objekt, rena konstverken ibland. Även motorcyklar som t ex Ducati eller Aprilia kan ju vara fantastiskt vackra. Och herregud, visst har man drömt om att få köra Peter Fondas Harley-Davidson-chopper i "Easy Rider"? Sedan ska man inte underskatta det mäktiga rytandet i en V12:a eller V8:a. Då händer det något i kroppen. Jag har kört gokart i många år och dessutom känt på hur det är att köra snabbt på bana, men aldrig tävlat i racing. Jag har faktiskt aldrig varit särskilt intresserad av att köra bil i 300 knyck. För mig är det inte toppfarten som är tjusningen när man kör de här fenomenala maskinerna. Det är ljudet och accelerationen och att man liksom blir ett med bilen. Man ÄR ett med bilen. Men för det behöver man inte köra så fruktansvärt fort.
Bilar är ett kul intresse att ha. Vi åker på Formel 1-tävlingar, går på bilmässor och träffar en massa sköna och lättsamma människor som gillar motorsport. Åsa tycker också att det är kul. Vi har båda gått Ferraris körskola - Pilota Ferrari - och kört olika modeller på deras Fioranobana nere i Italien. Det är dessutom fantastiskt kul att åka med deras testförare och uppleva var gränserna för bilarna går. Då inser man vilken usel förare man egentligen är.
Övergången till elbilar är både naturlig och nödvändig av miljöskäl. Men en elbil blir lite som att jämföra ett digitalt instrument med en handbyggd akustisk gitarr. Det är svårt att återskapa den känslan. Det blir något annat. Och bilarna i den här samlingen körs inte så mycket, så mina utsläppsvärden är nog inget större problem för planeten. De går tillsammans betydligt mindre än 100 mil totalt per år. För mig är de mer som konstverk.
Det var Ferrari Dino som fick mig att bli såld på Ferraribilar. Tony Curtis körde som sagt en röd Dino i "Snobbar som jobbar" och på innerkonvolutet till George Harrisons "Living In The Material World"-album ser man alla musiker ha picknick i hans trädgård och i bakgrunden står det en brun Dino. Det var något att fantisera om för en tonåring i Vilshärad.
-Den första Ferrarin vi köpte var en 456 GT, som jag såg på en bilutställning i Geneve 1993. Det var den vackraste bil jag sett. Jag föll direkt. Vi köpte en blå med cremefärgad inredning. Tyvärr var det ganska mycket fel på den. Den kokade en gång i Tingstatunneln. Man kunde inte stänga fönstret och det blåste och regnade in. Så vi sålde den, dumt nog. Ångrar det lite fortfarande. Men då hade jag ingen tanke på att börja samla på bilar. Det bara blev så. Jag kom via vänner i kontakt med Ferrari och fick så småningom möjlighet att köpa bilar som bara tillverkas i begränsade upplagor.
-2001 skaffade vi den första Limited Edition-Ferrarin, en 550 Barchetta Pininfarina. Sedan har det rullat på. Många av de här bilarna är ovanliga. En del genuina bilentusiaster har säkert hört talas om dem, men inte alla har sett dem.
-Så när vi började prata om att bygga ut hotellet igen trillade poletten ner. Man kanske skulle göra en bilhall och ställa ut de här klenoderna, så att fler får glädje av att se dem. Vi får inte plats med hela samlingen, så det kommer att bli skiften där vissa av bilarna byts ut lite då och då. Jag vill ju köra lite med dem också. Vroom!
